Karma.

Det här blir ett långt inlägg, så håll i er.

I helgen var jag hos några vänner som skulle bjuda på middag. Ja, eller bjuda och bjuda. När jag väl kom dit fick jag hjälpa till med allt möjligt. Eftersom jag är jävligt arbetsskygg, så försökte jag se ut att ha nåt att göra hela tiden. For runt i köket och skramlade i kastruller och vispar. Ut i hallen och rättade till några skor. In på toaletten och tittade mig i spegeln. Ut igen. In på toa igen, tittade mig i spegeln och sa åt mig själv att jag var snygg. Ut igen.

Dock var det nån projektledarperson som till slut upptäckte mitt mjölkande och skickade iväg mig på Hemköp för att köpa bröd. Ok, tänkte, det kan väl gå ann... På med jacka och dojjor (som nu stod snyggt uppställda) och iväg.

Väl på Hemköp gick jag fram till bröddisken, kollar runt efter vad som skulle passa. Kanske vitlöksbröd? Kanske pain riche? Samtidigt känner jag att en liten lite prupp vill komma ut. Ni vet, en liten fjärt i all lättsamhet. Bara släppa ut den, ta brödet och glida iväg fort som fan mot kassan innan nån har kunnat lokalisera lukten. Brukar ju gå så bra...

Men denna gång? Nähä. Inte. Inte alls förresten. Jag trycker på lite, och känner att det som komma skall inte ALLS känns bra. Tro det eller ej, men jag lägger helt sonika en sprutare i kallingarna. En spray. En dusch. En kaskad. Vad i helvete?! Jag är 34 år, och står och skiter på mig på mataffären. Skiter. På. Mig.

Panik!

Jag släpper allt jag har i händerna, spring-lunkar mot kassan med helspända skinkor. Snajdar förbi dom överåldriga kassöskorna med ett ansträngt leende och en hej-på-dig-jag-har-inte-snattat-nåt-nick. In på Hemköps restaurang, och mot toaletten. Kommer fram. Vad ser jag? Helvetes jävlar. Kö! Det är kö! Kö. Bara att vänta. Det brukar gå rätt snabbt, så det är bara att andas djupa andedag. In och ut.

Nu. Nu är det bråttom. In på toa, ska låsa. Vrider om. Obligatoriska känna-på-låset-knycken. Vad händer? Låset funkar inte. Nej. Varför? Varför staffar Gud mig så ini helvete.

Men ett gladiatorgrepp om dörrhandtaget med vänster hand, börjar jag sakteliga klä av mig på underkroppen med höger. Ni kan ju prova själva. Det är inte helt lätt. Bara att få upp översta jeansknappen kräver en längre ingenjörsexamen. Jag får upp den. Ner med byxorna. Ner med de VITA kallingarna. Ser misären. Proppar sanitära olägenheten längst ner i papperskorgen. Lyckas efter många om och men totalsanera underkroppen. På med jeansen igen, sköljer av svettdropparna i ansiktet, och torkar av det. Ser mig i spegeln och anser återigen att jag är snygg. Går ut, nickar leende åt den långa kön, ut från Hemköp och tillbaka till middagen.

Utan bröd.

Hur förklarar man det?